6 av 10 chefer upplever att deras roll är så krävande att den går ut över deras hälsa. Sex av tio människor som varje dag förväntas skapa trygghet, riktning och energi för andra.
Det är inte ett individproblem. Det är ett systemfel vi kollektivt blundar för.
Det var utgångspunkten när jag stod på scen på Society Expo 26 i Skellefteå idag. Och frågan jag ställde till salen är en fråga jag bär med mig varje dag:
Hur mår ledaren som ska hålla ihop allt det där?
Jag har arbetat med ledare i över 20 år och det jag ser, gång på gång, är människor som går långt över sin egen kapacitet. Inte för att de är svaga. Utan för att de är duktiga, ansvarstagande och vana att leverera. Jag har själv varit där.
En ledare fungerar som ett nervsystem. Inte som en maskin som producerar resultat, utan som ett system som hela tiden tar emot signaler och skickar dem vidare till resten av organisationen.
När nervsystemet är kroniskt överbelastat börjar saker långsamt stängas ner för att fokusera på överlevnad: kreativiteten, empatin, förmågan att lyssna på riktigt.
Och det stannar inte i ledaren. Det sprider sig.
En ledare som inte kan reglera sig själv kan inte reglera någon annan.
Det är inte en anklagelse. Det är biologi.
Vägen framåt börjar inte i strukturen eller strategin. Den börjar i människan. I förmågan att stanna upp, lägga märke till vad som faktiskt pågår och välja hur man vill agera, istället för att bara reagera.
Det kan börja med något så enkelt som att ta ett par minuter i början av dagen och fråga sig själv:
Hur är läget idag – på riktigt?
Inte med mejlen. Inte med kalendern. Utan med sig själv.
Det är ingen quick fix.
Det är träning.
Och kanske är det först när ledaren får vara människa som organisationen kan bli hållbar på riktigt.
Reflektion: Hur mår du som håller ihop så mycket för andra? Och när checkade du senast in med dig själv innan du checkade in med din kalender?
Bild: Makoto Fujimura Golden Sea
